Finulls Får

 

Informationen är hämtad från Wikipedia

Det finns olika stammar av Finullsfår som har olika ursprung i Finland och Sverige. I modern tid har inkorsning av finsk finullsfår skett i den svenska stammen, så en viss oklarhet om ursprung och namn råder. Lars Wålstedt hävdade att i början av 1900 talet i Sverige kallades rasen "finnullsfår" då man uppfattade att den härstammade från Finland men att den bytte namn till "finullsfår" då man hittade rester av några besättningar som hade dess egenskaper och som bevisligen inte under de närmaste föregående decennier hade kontakt med finska djur. Som finullsfår benämns alltså dels svenska och finska lantsrasfår med ull av finulltyp, dels en mer enhetlig modern ras. Alla tillhör gruppen av nordiska kortsvansfår.

 

Det moderna finullsfårs primära styrka är den finfibriga, spänstiga och glänsiga ullen som är högt eftertraktad. De ursprungliga formerna har större variation i färg, teckning och ull. Finullsfåren används även för köttproduktion, lammens päls och mjölkproduktion. De finska finullstackorna är ovanligt fertila, och föder ofta 3 eller 4 lamm, ibland fler; upp till 8 lamm per tacka kan förekomma. I köttproduktion kombinerar man därför ofta finullstackor med baggar av köttyp. Detta har fört till spridning av finull ända till Nya Zeeland.

 

Ullen, som inte täcker huvud eller ben, är finfibrig, glansig och i färgerna vit, brun eller svart. Vikten för vuxna individer är mellan 50 och 70 kilogram för tackor, 80 till 100 kilogram för baggar.